Jag hatar när telefonen ringer aptidigt. Speciellt när jag somnade trygg över att jag kunde sova huuuuur länge som helst idag. Halv 6 ringde det. Då kastar jag mig upp och står och svajjar en stund på golvet, undrar vad det är som låter, inser att det är mobilen, plockar upp den och stirrar på displayen i en evighet för att försöka se vem som ringer, okänt mobilnummer - får för mig att det är någon som ringer om det igår så jag harklar mig 10 gånger om och sjunger en trudelutt för att inte låta alltför hes(varför gör man så? man låter lika nyvaken ändå). När jag äntligen svarar så kikar jag på klockan och ser att den är halv sex och samtidigt som P säger hej inser jag att det självklart är Statoil som ringer så tidigt, who else?. Jag drabbas av panik i några sekunder innan jag får klart för mig att jag inte missat ett pass utan att någon sjukskrivit sig och att de behöver någon som kan komma på en gång. Jag fallet tillbaka i sängen, andas ut och låter alldeles anfådd, säger att jag inte kan jobba idag, P ber så hemskt mycket om ursäkt att han väckte mig och vi lägger på.
Sen tar det säkert 20 minuter innan jag kan slappna av och pulsen gått ner.
Få skylla på att jag faktiskt sov. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar