Ensam.

Min lösning på jobbiga problem är att inte tänka på dem. Självklart tar jag tag i saker jag _måste_ göra men andra grejer plockar jag helt enkelt bort ur hjärnan och förvarar på annat ställe.
Nej, så enkelt är det självklart inte. Det är dessa saker jag tänker på när jag inte kan sova på kvällarna. Det är dessa saker jag ältar om och om igen tills det kliar och gör ont överallt.

Jag är inte ensam bara ibland. Jag är ensam jämt. Jag lyckas dock glömma bort det ibland och inbilla mig att saker och ting är helt okej. Att det funkar. Att det faktiskt inte går någon nöd på mig. Det är självklart bara inbillning. Det är inte okej.
Jag känner mig så sjukt ensam att jag inte ser någon poäng. Nej, jag har inte tänkt ta livet av mig. Jag vill bara gömma mig och inte komma tillbaka. Jag ser ingen lösning. Jag har ingen ork. Jag vet inte vad jag ska göra. Pressen är alldeles för stor. Den berömda klumpen i halsen försvinner inte.

Allt är på låtsas.
Allt är en fasad.
Allt är fejk.

Egentligen är det svart och tungt och tomt.