Ibland känns det som man lever i en bubbla. Saker som den här känns helt obegripligt främmande. Som om det inte är på riktigt. Som om det inte sker i den värld jag lever i. Jag måste övertyga mig själv om att det faktiskt är sant och att det faktiskt sker. På riktigt. Sen blir jag chockad i ett kort ögonblick och tillsist djupt bedrövad och ledsen.
Det är lätt att snöa in i sina egna bekymmer.
Inget fel med det heller. Det är ju de bekymren man lever med varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar